PACK! diktmanus
Prolog
Två trasiga barfotaflickor dansar bort över ängen.
Och den svarta granridån går ner.
Scen 1
Ensam, utanför sin vagn för fem, när annat mål än själva vägen varken finns eller önskas. Finns där plats för kärleken, ej den egna utan andras?
Okänd kärlek i en vagn för fem.
Asfalt smeks av gummi.
Skogsvy följs av skogsvy.
Krossat grus bär tontungt fordon.
Skogsvy följs av skogsvy.
Och kärleken frodas bakom hans rygg.
Scen 2
Fältflaskans klara droppar tvingar vägdamm från kropp och strupe.
Tunga fuktar läppar – rovlustögon törstar.
Bytet är stunden.
Rakbladsvasst bort från ok och boja.
Förgäves krigar bomull mot kvinnors kroppar.
Han tvekar.
Kärleken vill väl.
Han tvekar – inte de.
Han tvekar.
Han stannar.
Scen 3
Paradisets bubblande humlenektar skänker glädje hos vänner och älskare, och ekande hål i styrmannens börs. Backspegelns läppar talar tyst, och silver strös varthän sireners fingrar pekar.
Nära kropp, nära kärlek.
Nära dig och mig.
Ät och drick.
Det är inte tanken som räknas.
Världen växer, vägen krymper för varje tagen avfart.
Tvungna raster i ingenstans.
Gemenskapens rännil ger plast för mer.
Slutligen; allting stannar upp fast man inte vill.
Bryt upp, vandra vidare – inte tillbaka.
Scen 4
Omgivna av frihetens skogsdoft.
Packade, ej längre som sillar och ej ännu som kajor, men som åsnor, ses fem människor med tre tankar om den stundande skymningen.
Två leka med varandra.
Två leka med en tredje.
Fem gå tillsammans.
Någonstans finns vägens ände, med guld i gryta eller grånat ris.
En oas, måhända en hägring, en idyll, en spökstad – ett läger för natten.
Trygghetens nyckel låter sig finnas.
Objudna gäster bjuder varandra.
Där finns en skatt, en dunk, en glädjens opålitliga lömskhet.
Det är någon annans paradis som stulits.
Av nöden utan lag, eller av lättjans bristande samvete.
Scen 5
Fem sitta samman i rusdryckers yra.
Fem sitta samman, men säkra är fyra.
Fem sitta samman, fyra i pakt.
Avsiktlig är inte illgärningsmakt.
Förförelse utan förelse.
Blott för skada gör.
Kycklingen vet att låta sig hackas, då kärlekens pris är högre för vissa.
Glödande löften.
Iskalla skratt.
Åt – inte med.
På ängen dansar älvor, som först de kom ur mödrars sköte.
Ej virvlande, ej yrande – blott tätt ihop.
I förgrunden en annan lek, vilken lider mot sitt slut.
Ensamhet är värst i falska vänners närvaro.
Låt vändningen komma, med hämnd för hån.
Scen 6
Osmidd plan sätts i verket.
En nypa sömn i kalken slår en tillfällig kil mellan älskares kroppar.
Ingen är kvar för att se hur han slås i heltumsrep.
Ingen är där för att se hur dörren stängs och haspas från utsidan.
Undanröjt är det största hotet mot den sista hämnden.
Låt flickorna dansa efter annan pipa.
Scen 7
Åtskild älskarinna återvänder.
Dimmigt sinne gör lätt byte.
Led skökan undan – låt de urgamla instinkterna hävda sin rätt.
Upplåt loges golv.
Din dans är naken hud mot flisat golv.
Dina skrik ersätter spelmannens fela.
En fånge förlorad i sitt rep.
Ta varandras armar och sök källan till våndans vrål.
Var för sig är ni rädda – tillsammans likaså.
På andra sidan glaset skändas kärleken.
För sent kväver ni era skrin.
Två ögon möter fyra.
Nyss var dags att fly – nu för sent för en av er.
Ett rep förlorar sin fånge.
Scen 8
Ännu en hora i hägn.
Gagnlöst slås haspad dörr inifrån.
Flyende fötter trampar gårdens gräs.
Vägen in är vägen ut.
Blottat vapen väger tungt.
Vreden stormar ut ur sitt fånghål och över gården.
En frälsare i motljus.
Syna och mät.
Slaget skall stå.
Vapen faller då arm vrids ur led.
Örat lyssnar till slungad näve.
Tungt är fallet.
Över öses slag.
Över är leken.
Scen 9
Tårade kinder, örat i blod, knä mot tilja.
Erkända synder i nyväckt sinne.
Ånger och önskan om straff.
Skyl din älskades i fosterställning hopkrupna lekamen.
Var och en tagen på sitt sätt.
Vän famnar vän.
Älskad famnar älskad.
Par famnar par.
Och ensam gråter kycklingen förtvivlat.
Då bjudes en plats för det forne offret och förtryckaren.
Gråt som tycks hejdlös.
Samhörighet, samvete, samtid.
Och hjälten faller, stungen i livet.
På knä vid sin älskade.
På rygg kastas hägnad hora på nytt.
På språng den flyende åter.
Cirkel bruten.
Cirkel sluten.
Scen 10
Fly till skogs med råets snabbhet.
Kycklingen blir åter tupp och samlar sina hönor.
Spring för ditt liv.
Och spring för ditt liv.
Käppen dansar för lydnad.
Ett handlöst fall.
Ett kvarglömt rep.
Där har du ditt träd.
Där har du din gren.
Och då den ena ska bestigas talte spaden i den andres grepp.
Scen 11
Fäst den slagnes hand.
Vårda din kärlek.
Finn din frände.
Vaka över fallna män.
Sök förlupen syster.
Har du tagit denna stig, lilla syster?
Hör du mig, lilla syster?
Jag ser dig inte, lilla syster, men jag ska hitta dig!
Ej längre rycker fötter ovan jord.
Vilande, vaggade av vinden, men annars utan skymt av liv.
Och där får de bli.
Vad är kvar mer än att skarpt ställa till rätta?
Skrid till verket.
Utan huva.
Scen 12
Hopplös gestalt tiger fram sitt budskap.
Sök tröst hos din älskade.
Gap lockas fram av svävande slägga.
Rostigt är röret mellan käkarna.
Och inne regnar det småspik.
Smärtans, förtvivlans och vredens tårar faller.
Och mycket finns att göra, mycket som gör ont.
Slutligen en klingande egg, en eggande klinga.
En bäck av blod skvallrar om att ståndaktighetens tid är förbi.
En handfull kött blir den döende fiendens fana, ej längre i hans ägo.
Ett huvud mindre – en plåga större.
– Älskling?
– Jag mår bra!
– Håll mig nära!
– Är allt över?
– Allt är över!
Så föll även han.
Vem vet varför?
Sakta, mycket sakta, växer två leenden fram.
En ny dag gryr.
En ny kärleks kyss.
Epilog
Två trasiga barfotaflickor dansar fram över ängen.
I flykten fann korpen sin föda.
Den svarta granridån går ner.