Om Omega
Omega utspelar sig på en sluten psykiatrisk avdelning för depressiva och självmordsbenägna patienter. Vi får följa huvudpersonens vistelse, från intagning till utskrivning, och vi gör det ur hans perspektiv – bokstavligen. Det är nämligen huvudrollsinnehavaren som håller i kameran, så man får alltså aldrig se hans ansikte.
Manusförlagan (även den av Anton Steensland) är baserad på en före detta patients berättelse om sin tid som inlagd, och om hur han som djupt deprimerad och fullpumpad med mediciner upplevde sin vistelse. Detta innebär att ”sanningen” garanterat skulle se annorlunda ut ur en frisk människas perspektiv.
I Omega får vi träffa ett tiotal patienter, alla med sina problem, med sina ryggsäckar och sina sätt att försöka hantera situationer med ångestattacker och dödslängtan. Vi får givetvis också träffa den kalla och inhumana personalen, alla med vita masker för ansiktet och med beteenden och olycksbådande läten som för tankarna till utomjordingar eller demoner.
DictaCores två första produktioner var båda stumma. Omega däremot är tekniskt sett en ljudfilm, men dialogmässigt har den en sak gemensamt med stumfilmen – man kommer nämligen (nästan) aldrig att höra vad karaktärerna säger. Det finns ändå inga ord som kan fånga den atmosfär som eftersträvas. Skådespelarna agerar alltså med kropp och ansikte, men även med röststyrka och tonfall. Omega har alltså inga skrivna repliker, utan all dialog sker på ”gibberish-svenska” – alltså ett improviserat låtsasspråk byggt på svenskans ljud och melodier.
Då huvudpersonens ansikte aldrig syns i bild, så kommer hans mående bland annat att uttryckas med mer eller mindre skärpa, och även av graden av färg. Omega börjar i svartvitt, men kommer mer eller mindre obemärkt smyga över i färg i takt med att hans mående stabiliseras.
Omega är ingen glad film. Den handlar om lidande, tristess och ångest. Med ångest anses inte ordets vardagliga betydelse där ”Gud, vilken ångest jag fick” betyder ”oj, vad jag skämdes” eller ”jag ville inte göra det där”. Med ångest menas här kraftiga och ihållande panikattacker av oro, vilka kan skapa ren fysisk smärta och desperat dödslängtan. Omega handlar inte om ”dem” – den handlar om ”oss”. Den handlar om ett sjukdomstillstånd som blir allt vanligare i Sverige, och som drabbar såväl gammal som ung, fattig som rik och till och med stark som svag.