Utdrag ur manusförlagan
III
Taket är grått. Och väggen. Ett bord. Tak. Stol. Vägg. Bord. Måste upp. Kan inte andas. Hyperventilerar. Gå. Får ingen luft. Dra i gardinen. Flytta på stolen. Gå. Gå tillbaka. Panik. Vägg. Golv. Panik. Flämta. Panik. Pannan i väggen. Pannan i väggen. Rött avtryck. Pannan i väggen. I väggen. I väggen. Mycket blod.
BANG-BANG-BANG
Dörren öppnas. Vit skepnad kommer in. Vit skepnad med mask. En hand tar tag i mitt ansikte. Ögonen bakom masken studerar mig. Sedan vänder skepnaden på klacken och försvinner ut. Dörren står öppen. En kvinna i ful morgonrock och pyjamasbyxor kommer in.
- Hej…
Rösten är tom på känslor. Jag ryter till, tar en halvfull vattenmugg som står på bordet och kastar på henne.
- Aha, säger kvinnan uttryckslöst utan att flytta på sig. Ännu en mugg. Och en till.
- Cigarett?
På golvet står stolen. Jag sparkar omkull den och greppar benet med en hand. En bestämd röst hörs. En vit skepnad står mellan mig och kvinnan. Jag släpper stolen. Den maskerade skepnaden ger mig medicin och några våta servetter. Jag tar medicin och torkar pannan. Den vita skepnaden går mot dörren och tycks vänta på mig. Servetterna blir röda. Jag går mot dörren och skepnaden, som på nytt granskar mitt ansikte. Jag sänker blicken och går ut och ställer mig i korridoren. Jag hör en dörr slå igen bakom mig. Den vita skepnadens fötter sluter upp bredvid mig. Vi går. Ljudet av röster hörs framför mig, likaså bestick som klirrar mot plast. Vi fortsätter gå tills ljudet omger oss. Det är ben och fötter överallt. Jag stannar vid ett tomt bord och sätter mig. Folk mumlar och pratar. Någon skrattar hysteriskt. En bricka ställs framför mig. Kniv, gaffel, glas och tallrik. Glaset är tomt, och på tallriken ligger en oidentifierbar grå massa. Jag petar i massan med gaffeln. Den är död. En droppe blod landar i maten. Jag äter lite grand. Sedan reser jag mig och tar min bricka. Ögonen vandrar över golvet. Ett och annat fotpar. Sedan ser jag en vit skepnads ben. Jag går fram till skepnaden och lyfter blicken. Skepnaden bär mask. Masken är vänd bort från mig. Jag väntar. Till slut vänder skepnaden sig om. Jag håller fram brickan. Skepnaden pekar mot ett brickställ. Vid brickstället står två kvinnor. Den ena är yngre, är sminkad, smyckad och uppklädd. Den andra är äldre och ser ut som en trött grå tant med migrän. De samtalar. Jag sänker blicken, går bort till brickstället, ställer ifrån mig brickan och vänder sedan för att gå därifrån. En vit skepnad står i min väg. Den studerar mitt ansikte genom den vita masken, tar fram en våt servett och torkar min panna. Servetten blir blodig. Skepnaden sätter ett vitt plåster över såret. Därefter går den därifrån. Själv går jag tillbaka till mitt rum. I dörren möter jag ännu en vit skepnad med en skurhink i handen. Skepnaden ser inte mig. Jag går in. Väggen är ren och stolen står upp. Jag lägger mig på sängen…
IV
Jag sitter på sängkanten. Såret kliar. Jag kliar mig i pannan och tar bort plåstret. En mörk torkad fläck skvallrar om att det inte längre blöder så mycket. Jag känner med fingret i pannan, och tittar sedan på det. Inget blod. Jag reser mig upp, går ut genom dörren och bort till toaletten. Jag öppnar dörren och tänder lyset. Nej, just det – det finns ingen spegel. Jag går ut och en bit ner för korridoren. Några vita skepnader står längs med väggen. I övrigt är korridoren tom. Alla dörrar är stängda. Jag kommer till en ny toalett. Jag går in, tänder lampan och upptäcker att även denna saknar spegel. Jag går ut i korridoren igen.
KRASCH!
Alla vita skepnader skyndar bort mot ljudet. Jag står kvar och tittar bortåt korridoren dit skepnaderna hastade. De rycker upp en dörr – ännu en toalettdörr – och kommer ut med den sminkade flickan. Det är blod överallt. Hon skriker. Ännu en skepnad uppenbarar sig. Denne rullar en sjukhussäng. Skepnaderna lyfter upp den skrikande och sparkande flickan på sängen och kör iväg.
Det är blod i korridoren utanför toalettdörren. En skepnad kommer med en skurhink. Ljud av glasskärvor som plockas upp. En vit skepnad knäskurar. Till sist stänger de toalettdörren, tar sina hinkar och går därifrån. Korridoren är tom. Alla dörrar är stängda. Inget har hänt. Sedan hörs fotsteg bakom mig. Jag vänder mig om. Kvinnan med morgonrocken tittar på mig.
- Cigarett?
Jag går tillbaka till mitt rum och stänger dörren efter mig.
V
Gröten har tagit formen av en gryta eller tjock soppa. Det smakar inget, men jag äter. Röster hörs omkring mig. Jag lyfter lite på huvudet. Det finns flera bord. Vid ett sitter migränkvinnan, och mitt emot henne en annan kvinna. Jag ser dem från sidan. Den andra kvinnan pratar mycket och obegripligt, och skrattar maniskt mest hela tiden. Migränkvinnan ser inte ut att trivas i sällskapet. I ett hörn sitter en demonlik man och muttrar för sig själv. Han är mörk och sitter ihopsjunken så att hans ansikte inte syns. Bredvid ett av borden står cigarettanten. En vit skepnad försöker att tala med henne, men hon rör sig hela tiden undan och ignorerar denne totalt. Skepnaden verkar inte vara glad över att kvinnan går omkring i morgonrock. Ytterligare två skepnader står i ”matsalen”. De samtalar lågt med varandra, liksom viskande – nästan som två spöken.
Jag äter lite till. Ljudet av en stol som bryskt dras mot golvet får mig att titta upp. Migränkvinnan har fått nog. Hon ser ut som om flera kilo mörker har flugit in i henne. Hon tar sin bricka och sätter sig vid ett tomt bord. Den maniska kvinnan fortsätter att prata och skratta trots att migränkvinnan har bytt plats. Men strax slutar hon skratta och brister ut i gråt. Jag tittar mot skepnaderna, men de fortsätter bara att viska till varandra. Jag äter lite till, och tar sedan min bricka och ställer undan den. Ingen ser mig och det gör mig ingenting.
VI
Mina strumpor är vita. Nästan. Golvet är rent. Där borta står min obäddade säng. Jag sitter tydligen på golvet. Dörren är stängd. Mina ben rör sig. Jag reser mig upp och går mot dörren, sätter handen på dörrhandtaget, men ångrar mig. Jag går tillbaka till min sittplats på golvet och sätter mig. Strumporna är nästan vita. Byxorna och tröjan är svarta. Benen rör sig. Dörren är fortfarande stängd. Strumporna fortfarande nästan vita. Jag reser mig igen. Går mot dörren. Tar tag i dörrhandtaget. Så blir jag stående ett tag tills jag rycker upp dörren. Det är folk i korridoren. Två vita skepnader står med sina vita masker och viskar med varandra. En smal flicka med ihåligt ansikte, klädd i mjukisbyxor, T-shirt och en stickad mössa, går åt mitt håll. Hennes armar är korsade. Hon går ganska fort och tycks vara koncentrerad på någon inre smärta. Mycket avlägset hörs en kvinna sjunga.
Jag går mot de vita skepnaderna. Flickan i mössan ser mig inte. Plötsligt vänder hon och börjar gå åt andra hållet. Långt bort i korridoren kommer den svarta demonen hasande längs med väggen. Det går betydligt långsammare. Jag ställer mig bredvid skepnaderna. De ser mig inte. Jag petar försiktigt på den ena. Ingen reaktion. Flickan med mössan vänder på nytt och fortsätter att gå. Demonen har knappt närmat sig. Sången hörs lite tydligare. Den kommer förmodligen inifrån något av rummen. Rösten är gäll, och sången låter som en amerikansk ångestballad. Jag tar tag i rocken på den närmaste skepnaden. Båda tystnar och vänder sig mot mig. Min framsträckta hand darrar. Skepnaden tittar på klockan och skakar på huvudet. Sedan återgår de till sitt viskande.
Flickan med mössan har vänt ännu en gång. Demonen hasar längs väggen. Sången fortsätter. Mina händer skakar. Jag sliter nu tag i skepnaden och ruskar denne. Utan att tystna vänder sig skepnaderna och går. De försvinner in genom en dörr och stänger den efter sig. Jag går fram till dörren och lyfter handen för att knacka, men ångrar mig.
Flickan med mössan fortsätter sitt gående, och demonen passerar mig under ett svagt mumlande. Jag fortsätter ner i korridoren, stannar till utanför dörren med sången, men går vidare. Jag går förbi en sjukhussäng ur vilken det sticker upp ett blont rufsigt huvud. Jag fortsätter att gå. Korridoren slutar i ett rum i vilket det står en gammal dator påslagen. Ingen tycks använda den, så jag sätter mig och skriver ut min ångest. Jag kan inte läsa vad det står.
Bredvid mig finns en inglasad kur, ett rökrum. Där sitter migränkvinnan och röker. Eller rökte. Hon släcker sin cigarett, reser sig och går mot glasdörren. Försiktigt försöker jag möta hennes blick när hon kommer ut, men hon ser mig inte.
Jag tittar på nytt mot skärmen. En röst en bit bort bakom mig säger ”Cigarett?”. Jag hör hur migränkvinnan fräser till svar. Mina fingrar har slutat skriva. ”Cigarett?” säger en röst alldeles bakom mig. Utan att vända på huvudet så reser jag mig upp. Cigarettkvinnan tittar likgiltigt på mig då jag går förbi henne. Sången fortsätter. Korridoren är tom…
VII
Mörkt. Hetsig andning och prasslande täcke. Täcket tystnar – inte andningen. Mörkt. Täcket prasslar igen, mer intensivt. Rörelse. Sänglampan tänds. Jag halvligger i sängen. Ljuset från lampan skapar skuggor. Jag sätter mig upp. Jag är redan, eller fortfarande, klädd. Andningen är fortfarande hetsig. Jag tassar fram till dörren, öppnar den och kikar ut. Korridoren är mörk och tyst. Alla dörrar är stängda. Inga vita skepnader. Jag går ut och tassar bort från mitt rum. Tystnad och nattljus. Andningen har blivit lugnare.
Jag passerar rummet i vilket de vita skepnaderna håller till. Genom ett fönster ser jag hur två av dem sitter och samtalar vid ett bord. De ser mig inte då jag passerar. En bit bort står en dörr faktiskt lite på glänt. Bakom den dörren hördes förut en sjungande kvinnoröst – nu hörs ingenting. Samma rufsiga huvud syns i sjukhussängen som fortfarande står kvar i korridoren. Jag fortsätter att gå, bort mot datorn.
Inne i den inglasade hytten sitter någon och röker. Personen är vänd bort från mig. På bordet står det några värmeljus. Personen vänder sig om. Det är en pojkaktig kvinna. Ansiktet är blekt och ihåligt, det korta håret livlöst och de trötta ögonen tomma. Vi tittar på varandra en stund. Med huvudet tecknar hon åt mig att komma in. Hon ler inte. Hon ser varken sur, ledsen eller arg ut – bara trött och likgiltig. Neutralt likgiltig. Jag öppnar dörren och går in i det rökiga rummet och sätter mig på en stol på andra sidan bordet, mitt emot henne.
Hon fimpar sin cigarett, tar upp cigarettpaketet från bordet, tar en ny och tänder den. Sedan håller hon fram paketet och bjuder mig. Jag vill inte ha. Hon lägger tillbaka cigaretterna och tändaren på bordet, lutar sig bakåt och tittar bort. Blossen är långsamma och djupa. Hon ser ut att drömma tomt, som att det inte finns något att drömma sig till. Vi sitter tysta på det sättet. Ibland, när hon lutar sig fram för att aska så tittar hon på mig. Vi för ett samtal utan ord. Det finns inget vi vill säga, inget vi vill höra. Hon gör mig lugn. När hon har rökt färdigt så fimpar hon, tar cigarettpaketet och tändaren, reser sig upp och går mot dörren. Innan hon lämnar rummet så vänder hon sig om. Med uttryckslös blick nickar hon åt mig. Sedan går hon ut.
VIII
BANG-BANG-BANG!
Dörr öppnas, lampa tänds. Jag ligger i sängen. En suddig men högljudd vit skepnad kommer in. Medicin och vatten. Skepnaden försvinner. Lampan lyser, dörren står öppen. Jag sjunker tillbaka in i mörkret.
Ljuset öppnar mina ögon. En ny vit skepnad står i dörren och pratar. Min mage kurrar. Skepnaden kallar på mig. Jag stapplar upp ur sängen. Skepnaden vänder sig bort. Min hand tar stöd mot sängbordet innan jag hasar mot dörren. Jag får tag i dörrkarmen. Skepnaden snor runt och häver ur sig ett vasst protesterande läte och föser mig med ilskna gester tillbaka in i rummet. Backande sänker jag blicken. Jag är naken. Jag tar kläderna från stolen och dråsar ner på sitsen, och klär mig med möda.
Dörrhålet är tomt. Magen är tom. Jag tar mig upp ur stolen och ut i korridoren. Röster hörs en bit bort. Jag kan urskilja den maniska kvinnans skratt. Jag tassar längs med vägen bort till matsalen. Två vita skepnader dukar bort bröd och pålägg. En slabbig tallrik och några tomma kaffemuggar berättar att frukosten är över. Den maniska kvinnan sitter fortfarande och äter, samtidigt som hon pratar med en vit skepnad som står bredvid henne. Migränkvinnan står vid ett annat bord och plockar undan efter sig.
På bänken som de vita skepnaderna tömmer på frukostmat står några muggar. Med darrande hand tar jag en mugg och går fram till kaffetermosarna. Förgäves pumpar jag kaffe – allt jag får är gurglande ljud. Händerna på en vit skepnad tränger sig förbi mig och tar termosarna. När jag möter skepnadens blick så skakar denne på huvudet och tittar på klockan.
Sånär som på en brödpåse är bänken renplockad på frukost. Jag får tag i påsen mitt framför näsan på en av skepnaderna och sätter mig på närmsta stol. Jag tar upp en brödskiva och biter av en tugga. Käkarna går mekaniskt tills smaklökarna får en smäll. Det smakar illa! Jag tittar ner på brödskivan som jag håller i. Den är mönstrad av fläckar. Jag hostar och spottar ner i en papperskorg samtidigt som jag slänger mackan. Sedan slänger jag brödpåsen och reser mig upp. Men en vit skepnad tar tag i mina axlar och trycker ner mig igen. I en evighet tittar den med korslagda armar ner på mig genom masken. Sedan böjer han sig ner och plockar upp brödpåsen ur papperskorgen, ger den till mig och lägger åter armarna i kors. Min andning är snabb och ojämn. Jag tar fram en möglig brödskiva ur påsen och sträcker fram den mot skepnaden, vilken motvilligt tar emot den, håller den mot ljuset och granskar den ingående. Sedan åker den i papperskorgen. Den vita tar påsen ifrån mig och plockar fram ännu en skiva, vilken granskas lika noga. Papperskorgen. Ny skiva. Jag sjunker ihop över bordet och tittar på mina darrande händer.
En hand tar försiktigt tag i mina händer. Det är migränkvinnans. Hon sitter mittemot mig, och i hennes ångesttyngda ansikte finns ett litet men väldigt varmt leende. I andra handen håller hon en halväten ostsmörgås som hon ger till mig. Jag synar brödet utan att hitta någon missfärgning, och möter därefter åter hennes vänliga blick. Utan att släppa min lediga hand så reser hon sig upp. Jag reser mig också. Den maniska kvinnan pratar oavbrutet med sin skepnad. Vid papperskorgen fortsätter granskandet av brödet. Jag tar en tugga av min smörgås och låter mig ledas ut i korridoren. När vi passerar ytterdörren kommer det in en sliten man klädd i ytterkläder. I handen har han en väska. Bredvid honom går en skepnad. När vi passerar tittar mannen på migränkvinnans bröst. Vi går förbi dörren med den sjungande kvinnan och bort till rökrummet. Migränkvinnan öppnar dörren och jag följer med henne in.
På en stol sitter cigarettkvinnan och fimpar sin cigarett. Mittemot henne sitter den demonlike mannen och röker djupa långsamma bloss. Hans blick är tom. Cigarettkvinnan tar sitt cigarettpaket från bordet och stoppar det i fickan på morgonrocken samtidigt som hon reser sig upp. Hennes ena bröst hänger ut. Hon tittar på oss.
- Cigarett?
Migränkvinnan släpper min hand, tränger sig förbi cigarettkvinnan och sätter sig på en stol. Cigarettkvinnan följer henne med blicken, och vänder sig sedan mot mig och håller fram en tiggande hand.
- Cigarett?
Jag sätter mig på en stol. Utan att säga något lämnar cigarettkvinnan rökrummet. Dörren blir kvar på vid gavel. Migränkvinnan fräser ilsket, reser sig irriterat och smäller igen dörren. Sedan sätter hon sig igen, tar fram ett paket med cigaretter och bjuder mig en. Jag avböjer. Hon tar då en egen cigarett, tänder den och blåser ut röken mot taket. Demonen tycks inte märka att vi är där. Han röker djupt och långsamt. Blicken förblir lika tom. Plötsligt hör jag hur migränkvinnan säger hej åt någon bakom mig. Jag vänder mig om och ser ett mjukt bylte av täcke i hörnet. Upp ur byltet sticker ett blont rufsigt huvud tillhörande en ung kvinna med en cigarett i munnen. En hand kommer upp ur byltet och tar cigaretten ur munnen. Hon hälsar tillbaka till migränkvinnan, och tittar sedan på mig. Hon ger mig ett vänligt men mycket trött leende. Jag vänder mig åter mot migränkvinnan, men hon har nu försvunnit in i sin olycka. Jag tar en tugga från smörgåsen i min hand.
...